Är alltid rädd för döden. Men igår kväll när jag gick i skogen och ett åskväder rusade in över trädtopparna kände jag mig underligt lugn. En enda blixt och ett brak. Jag väntade på min sista stund, men molnen hade dragit vidare. Kanske var det tröttheten som gjorde den där likgiltigheten.
Annars kommer tanken på döden när jag vaknar till mitt i natten. För att sömnen är det närmaste man kommer intigheten och just som jag vaknar uppstår det en skevhet där levandet framstår som något tillfälligt, som en pjäs jag somnat ifrån och det är svårt att minnas handlingen.
Jag har aldrig kunnat förstå människor som inte är rädda.
1 kommentar:
jag tänker också ofta på döden. det gör livet lite vackrare på nåt vis. man kan ju försöka tänka som Kristina Lugn: varför är vi inte rädda för tiden innan vi föddes?
Skicka en kommentar